I`m back like I never left …

Jag har haft ett uppehåll sedan mitt senaste inlägg men här kommer nu ett nytt. Förvisso ett redan publicerat inlägg men i ett annat sammanhang, se längre ner. Som mina döttrar har sagt; Du är ingen riktig bloggare! Nej, exakt. Det är jag faktiskt inte men jag tycker det är väldigt roligt att få skriva av mig lite och när jag vet att det är minst en, kanske två .. som läser mina inlägg så lär jag fortsätta.

Min träning sedan Rom halvmarathon har rullat på riktigt bra. Jag har haft två viloperioder, dels ett efter Rom halvmarathon och ett efter en träningsvecka på Cypern (inlägg kommer längre fram). Vila gör susen och har fått min egen träning att utvecklas, mina resultat att förbättras och jag känner mig mycket starkare. Jag kommer skriva ett inlägg om att vila längre fram .. men för att skapa ännu större press att skriva nya inlägg, flaggar jag här för några inlägg som ska komma;

  • Träningsläger på Cypern
  • Kultur äter strategi
  • Power Cave
  • The Climb Mont Blanc
  • Vila, äta, träna = Balans

Jag skrev att detta inlägg redan har publicerats, ja i alla fall texten nedan. Den 1 juni lanserade jag tillsammans med superduon Lars Erlman och Mikael Back ett fantastiskt utmanande och spännande projekt, nämligen Desert Run | Team Sweden. Ett projekt som har sitt fokus på att samla in pengar till två organisationer som korsar varandra och med ett fantastiskt syfte; barn och unga med behov av särskilt stöd som vill idrotta, ha kul och träffa nya kompisar. Dessa två organisationer är Aktivis genom Aktivisfonden och Viggo Foundation. För att krydda projektet har vi lagt in ett moment, nämligen att springa 250 km i Namiböknen – i cirka 50 graders värme och med lite andra utmaningar under solen. Detta ska ske april/maj 2018 och från nu till då ska vi berätta om vårt projekt, vår träning, evenemang, partners och hur vi förbereder oss till loppet. Ett av våra teman är #jagetförlaget om hur team byggs, fungerar och klarar av utmaningar.

Idrott och välgörenhet – en växande trend

Sedan 2013, när jag fick förmånen att delta i Team Rynkebys insamling till Barncancerfonden, har jag varit engagerad i olika välgörenhetsprojekt. Det året cyklade vi till Paris och som inbiten amatöridrottare så var det naturligtvis en viktig del av projektet – att få cykla från Malmö till Paris. Lite så där lagom tokigt men roligt att berätta om. Dock så var själva insamlingen det som förenade alla medlemmar i teamet och det enda viktiga i själva projektet. Jag lärde mig väldigt mycket av Team Rynkeby och efter det året så har det blivit en del projekt. Spinn of Hope, Bestiga Kilimanjaro, olika löpartävlingar där vi sprungit i stora grupper och i år – cykla runt Mont Blanc. Jag har inte ens hunnit genomföra årets projekt innan jag redan nu är med och lanserar nästa – Desert Run Team Sweden.

5

Att välgörenhet är växande i det svenska samhället och att företag och privatpersoner skänker mer och mer är ganska uppenbart om man läser om välgörenhet idag. Men det är också väldigt intressant att läsa om att just idrott och välgörenhet är en växande trend. Vad beror det på? Utan att vara skolad i ämnet så är min filosofi ganska enkel – Idrott förenar, idrott är en konkret handling, idrott och hälsa växer. Att koppla på välgörenhet till en idrottslig prestation gör att målen lättare kan nås.

Men jag är också övertygad om att fler mekanismer spelar in varför dessa två områdena hittar till varandra. Absolut finns det en ökad medvetenhet om samhällsutvecklingen och att det är svårare att distansera sig till andras problem, i synnerhet nu när sociala medier finns så nära inpå oss. Dessutom finns det många bra plattformar som gör det enkelt att skänka. Men jag går tillbaka till mig själv och funderar; varför göra tokiga saker som att bestiga höga berg eller cykla runt dem, springa väldigt långt i öknen under extrema förhållanden eller cykla vansinnigt långt? Jo, jag är nog ganska övertygad om att egoismen har en stor del i detta. Eller det osjälviska kontra det själviska!

Forskning visar att ett centrum i hjärnan som är relaterat till välbefinnande aktiveras vid välgörenhet

Omtanke är ett osjälviskt skäl och innebär att man bidrar för att man vet att det behövs. Ett engagemang kan grunda sig i en genuin känsla av värme och medvetenheten om att vi hjälper andra extremt utsatta och oskyldiga barn. Här hittar vi många argument och förklaringar till varför man vill hjälpa till. Men det själviska är ju lite svårare att slå sig för bröstet och skrika ut. Självklart finns det en del själviskhet att få vara med om det där tokiga äventyret, att få berätta om det för andra, skryta lite om bragden och stå i centrum oavsett om du gör det själv eller i en grupp med andra. Tycker jag det är fel? Nej, absolut inte. Jag är nämligen en stor del av det själviska. Det är kombinationen som gör att jag blir extra stolt och känner välbefinnande; att hjälpa andra för att jag vill och kan och att mitt äventyr är en bragd som skapar min egen och andras stolthet. Att vara generös räcker tyvärr inte, vart du skänker dina pengar är mycket viktigare och att få berätta om det skapar storyn som gör att alla endorfiner hoppar igång.

Jag har under de senaste åren varit engagerad i Aktivis och nu även Viggo Foundation. När du läser om deras syfte och mål – ja, då behövs ingen mer förklaring. Att få stödja barn med särskilda behov till ett aktivare och roligare liv med idrotten och teamkänslan som verktyg. Då har jag hittat hem i mitt ansvar att vilja hjälpa till.

Nu står jag framför mitt absolut största engagemang

Nu har vi i Desert Run Team Sweden verkligen tagit oss an en tuff utmaning. Inte bara loppet 2018, utan också själva resan fram till loppet. Vi ska aktivt söka efter bidragsgivare, samarbetspartners och materialleverantörer. Pengar ska in till ovan två organisationer och vi ska träna oss fysiskt och mentalt för att anta ett oerhört spännande lopp som sträcker sig 250 kilometer över Namiböknen. Detta i ett team bestående av tre individualister som tillsammans ska skapa en stark sammanhållning med ett enda fokus: Barnen i Aktivis och Viggo Foundation.

Desert

Vi hoppas att Du vill hjälpa till, följa oss och berätta för andra om detta engagemang. Kan vi så kan du. Häng med nu!

Rom Halvmaraton | Där satt den!

Vårens löparresa med Viggan Runners begav sig till Rom i år. En fantastisk stad som jag besökt tidigare men glömt hur cool den är med kultur, historia och fantastiska byggnader. Efter att vi landat så hoppade vi in i en taxi som tog oss till vårt hotell. Novotel låg på gångavstånd till starten men en liten bit utanför hjärtat av Rom. Eftersom både tunnelbana och taxi var smidiga transportsätt, kunde vi enkelt ta oss in för att uppleva staden, restaurangerna och en del shopping innan dagen för loppet. Trots att jag intalat mig att äta lätt var det tyvärr omöjligt när det erbjöds fantastisk mat i nästan varje restaurang .. och sen hade vi ju Gelato! Den italienska glassen – yes, det slank ner en del sånt också.

Men denna gång var halvmaraton på agendan och jag var laddad. Jag har sedan årsskiftet tränat väldigt disciplinerat och lagt mycket fokus på löpningen. En disciplin som jag kämpat med under lång tid. Har aldrig riktigt fått till det och inte känt någon utveckling. Men efter att läst på, tränat styrka och löpteknik under vintern så har jag succesivt utvecklats till det bättre, speciellt när det gäller teknik och uthållighet. Två andra viktiga faktorer som jag ändrat på är mat och sömn. Efter att ha träffat nutrition coachen Emma Lindblom så har jag ändrat lite när det gäller näring (äter mer kolhydrater, anpassat efter hur jag tränar) och sömn (sover 1-2 timmar mer per natt). Dessa två komponenter har givit mig avsevärd bättre uthållighet. Jag har löptränat betydligt mer än tidigare samt att jag lagt in mer distans intervaller. Som sagt; jag var laddad och årets första lopp skulle bli ett kvitto på vinterns investering.

Rom Ostia Halvmaraton | 12 Mars 2017

Tillsammans med cirka 12 000 löpare går starten från Palalottomatica, genom Rom Eur. Efter ett par svängar så har man den fantastiska ♥ motorvägen Cristoforo Colombo (17.2 km) hela vägen ned mot kusten och stranden i Ostia där mållinjen hägrade. En mållinje jag aldrig kommer glömma (läs slutet).

Efter att ha valsat runt den exakta adressen där vi skulle hämta ut startkit på lördagen, insupit den italienska logistiken och allt det ologiska i att behöva köa mellan olika stationer så fick jag tillslut mitt chip och mitt startnummer. Till och med italienarna själva skakade på huvudet kring logistiken men det är nu ett minne blott.

Efter en lång dag av kultur och en hel del mat så var det dags att vila benen och hoppa i säng. Känslan av att det bara gått 5 minuter mellan att jag somnade och att klockan ringde visade sig vara den traditionella nervositeten som gjorde sig påmind. Kroppen bubblade, smärtor från ingenstans ömmade och den symptomatiska känslan: skit! jag är förkyld .. fanns även där. Mina kläder, startnummer, gel och allt annat inför loppet var prydligt förberett. Ner till frukost, i med snabba kolhydratet och sedan iväg.

IMG_4649

Efter bara tio minuters promenad så var vi på plats och nu kunde jag känna att det var skarpt läge. Älskar verkligen den där känslan som kommer krypande när man ser alla atleter, hälsar på folk man inte känner och spänningen som finns i luften. Sedvanligt kände jag efter ungefär varannan minut om jag behövde besöka toalett. Efter ett kort besök i en buske så stod vi sedan nästan längst fram i startfållan. Uppvärmning bestod av några konstiga gymnastiska övningar. Jag tänkte: Shit vad jag är förberedd, känner mig stark och kan den där speakern hålla käften. I 45 minuter utan uppehåll skrek han på italienska. När vi frågade en italienare om vi missat något viktigt försäkrade han oss att det gjorde vi verkligen inte.

Pang starten gick och det var trångt, men jag lyckades tråckla mig fram utan att tappa fart. Min plan var att ligga på 4:40 min/km och känna efter. Det gick bra. Min första km tog jag på 4:34 och min andra 4.10. Jag kände att här kan jag nog ligga, runt 4:20, men det var för tidigt att bedöma. Banan skulle vara ganska böljande och jag vågade inte hoppas för mycket på att det skulle gå fort. Trots en trång start hade jag ändå farten med mig och efterföljande 3-5 km låg jag på en fart runt 4:25.

Efter 5 km så ändrade jag taktik något. Jag var oförskämt pigg och beslutade om två saker:

  1. Från att först bestämt mig att stanna vid endast en vätskekontroll skulle jag stanna vid alla tre. Det var varmt och skulle jag kunna hålla farten så behöver jag kort återhämtning (gå/dricka).
  2. Ändra från att snitta 4:40 till att snitta 4.30. Ett stort mentalt steg för mig då jag aldrig sprungit så fort under en halvmara.

id_17232944.jpg

Efter 7 km började jag planera inför den riktigt tuffa stigningen. Den skulle dyka upp efter 9.5 km. Ökade farten och sprang sjunde och åttonde km på 4.15. Jag ville ha tillgodo. Där kom den, stigningen … Jag upplevde den som två stycken Västerbron utan den riktigt tuffa stigningen i början av bron. Jag drog ner på farten och tog den 1,5 km långa stigningen på cirka 5:30. Jag hade till godo och jag var fortfarande pigg. Nu var det halva loppet kvar. Jag visste dock att nu var det mer eller mindre plant.

Efter 13 km kände jag att personbästa var nog inom räckhåll. Hade snittat 13 km på 4:32 och nu skulle allt fokus vara på fyra saker:

  1. Löpsteget | Sätt inte i hälen utan landa rätt, rulla benen och kicka lätt.
  2. Höften | Tryck fram höften och känn hur farten följer med.
  3. Huvudet | Kom ihåg vad Brümmer sagt; Upp med stolt huvud, fram med bröstet och in med hakan.
  4. Armarna | Skicka energin i rätt riktning och vinkla dem som om du kunde hålla en penna i armvecket.

Påminde mig efter varje kilometer … och varje gång jag justerade kom en liten fartökning. Känslan var underbar. De där trötta benen som jag bara väntade på att de skulle infinna sig – uteblev. Jag bestämde mig att inte fokusera på tiden utan tryckte fram puls angivelsen på min Garmin Fenix. Nu gällde det att inte få mjölksyra och jag visste exakt vart jag kunde ligga efter mina löptester på Aktivitus.

Nu var det inte långt kvar och eftersom jag bara hade puls på displayen så hade jag inte riktigt koll på distansen. Efter en liten stigning i slutet av loppet så hörde jag musiken från målområdet. Jag blev så djävla glad. Här har vi personbästa på G! Efter krönet såg jag målområdet och den stora uppblåsta målfållan var i mitt synfält. Shit, nu trycker vi på, det är mindre än en kilometer kvar tänkte jag. Knäppte över till tempo på klockan och tryckte på. Som en gasell for jag fram. Klockan visade 3:35 i fart och nu var det snart medalj, glass och dryck. Ökade ännu lite mer – kommer ihåg det som igår. 3:20 i fart. Svänger höger … Nej, Nej, Nej!! Det är en bra bit kvar. Tittade på klockan och distansen – som visade att jag hade 800 meter kvar! Gick på rött och drog ner på farten. Jag skrattade för mig själv och tog sista kilometern på 4:14. I mål! Äntligen i mål. Stapplade fram, high-five:ade med andra och var så djävla glad! 1:35:07h och 4:30 min/km i snitt. Officiell tid: 1:35:07h. Exakt som klockan. Det har aldrig hänt tidigare.

IMG_4607

Medalj och glass i näven och känslan var fantastiskt. Inte bara att jag tog ett nytt PB. Jag var fortfarande pigg, stark och glad. Minns att jag till och med sprang i trapporna när vi tog oss till tunnelbanan. Bara för att visa alla andra: här kommer killen som inte är trött!

Gästblogg om Drivkrafter | Varför vi gör, eller inte gör, det vi gör?

Hej jag heter Andreas Bohlin och är kompis med Niclas. Jag arbetar med föreläsningar och workshops med fokus på drivkrafter och mätetal. Lite förenklat kan man säga att jag anpassar idrottspsykologi till arbetslivet.

13620332_10153854202933160_5501673181562649442_nJag har länge varit intresserad av drivkrafter. Inte bara hos de som riskerar livet för att bestiga Mount Everest utan även drivkrafter i vardagen, på arbetet eller när vi tränar.

Min resa för att försöka förstå våra drivkrafter, fick mig tillbaka till Universitet. Jag läste olika kurser inom psykologi och sociologi men där jag kände att jag närmade mig mitt intresseområde var när jag läste Idrottspsykologi.

Det är lätt att tro att Idrottspsykologi bara handlar om att få supermotiverade Zlatantyper att bli ännu bättre. Men när det gäller det, som med ett bredare begrepp kallas motivationspsykologi ligger idrottspsykologerna i framkant.

Så vad har vi människor för drivkrafter, eller vilka behov strävar vi efter att uppnå? Vi tar och hoppar över en hel rad psykologer som utvecklat det som Maslow kom fram till (ja ni minns rätt, pyramiden med sex, mat etc.)

Self Determination Theory

Idag utgår de flesta idrottspsykologer från en modell som kallas Self Determination Theory (SDT). Enligt SDT (i dagens moderna samhälle) så påverkas vår motivation främst av tre faktorer:

  1. Kompetens: (känna att vi KAN något, att vi är BRA på något)
  2. Självbestämmande: (vi kan styra och påverka de vi gör själva)
  3. Social meningsfullhet: (vi är sociala individer och har behov av att kunna umgås och relatera till andra människor)

selfdeterminationtheory

Om ni har barn eller om ni minns när ni själva var barn, i vilken miljö eller situation kunde ni känna ”fullt blås i motivationsfaktorerna”?

Man skulle ju önska att alla sa – i skolan! Tyvärr är det ju inte så. Även om det blir bättre och bättre så är det för få som får känna ”jag kan något, jag är bra”. En del av de som får väldigt höga betyg riskerar att kallas plugghästar och hamna utanför den sociala meningsfullheten.

Nästan ännu värre är att detsamma gäller i allt för många sammanhang inom ungdomsidrotten. Men det är nog en annan blogg. Det finns dock en situation där dagens barn kan känna fullt blås i motivationsfaktorerna, men när är det?

När det gäller träning och motivation handlar det om ett samspel mellan psykologi och fysiologi. Här kan man säga att vi inte har full synk mellan hjärna och kropp. Våra drivkrafter, Hjärnan söker snabba bekräftelser på Jag är bra! Jag blir bättre! Fysiologiskt så får vi ofta en snabb positiv effekt när vi börjar träna, eller tränar något nytt. Men för eller senare kommer vi att nå, ibland väldigt långa ”platåer” då vi tränar och kämpar men ser ingen progress. Det leder oss in på nästa viktiga förutsättning.

Uthållighet och det har det i och för sig forskats kring länge. Men det är först nyligen som begreppet GRIT börjat användas. Det är en Amerikansk forskare som heter Angela Duckworth som myntat begreppet. Det handlar förenklat om förmågan att klara att driva mot mål som ligger långt fram i tiden.

6-20_www_angela_duckworth_quote2

Niclas har ju satt upp ett mål att göra en Ironman på mindre än 10 timmar, ett jättetufft mål som dessutom ligger månader ja till och med år framåt i tiden.

Vad är det då som påverkar vår Grit? Enligt forskningen så är det framförallt fyra faktorer som styr vår förmåga till uthållighet:

  • Intresse: för det man satt upp mål för. I Niclas fall tror jag han uppfyller det här kriteriet. Han gillar sin cykling, löpningen och till och med lite simning. Att träna är en del av hans personlighet.
  • Jobba hårt: Här är Niclas extremt stark vare sig det gäller yrkeskarriär, rehab efter skada eller att ge allt i ett lopp. Extremt stark mentalt det som ibland kallas pannben.
  • Syfte/mål; Det räcker inte bara med att dunka in 1000-tals träningstimmar. Enligt forskningen behöver vi ett tydligt syfte/mål och vi behöver kunna mäta progress, alltså att vi rör oss mot målet. Syftet kan ofta vara personligt (vi andra behöver kanske inte förstå syftet men personen själv måste vara helt klar med syftet). Här är jag lite osäker på Niclas syfte, men det är som sagt personligt och inget man behöver dela med andra.
  • Tro/hopp; Det handlar om att ha en övertygelse om att vi kan nå vårt mål. Det kan vara extremt utmanande men vi måste vara övertygade om att det är uppnåeligt. Också här tror jag Niclas har alla förutsättningar, han har kört ett antal Ironmans, han har satt delmål och en plan för hur han behöver förbättra sig i de olika grenarna.

Jag har få i min bekantskapskrets som jag tror har så goda förutsättningar att klara ett så här tufft och långsiktigt mål som Niclas. Det beror inte på hans talang eller att han är bra på att cykla eller springa utan på hans höga Grit! Han klarar motgångar och fortsätter kämpa.

2015122715347960_sbig

Många av de som sätter upp jättetuffa nyårslöften, alla de som nu i januari och februari gör att man får köa till duscharna på gymmet, skulle klara sig bättre genom att träna sin Grit (ja det går att träna!). Det skulle långsiktigt ge mer än att köra 3-4 ”nära döden pass” i veckan, som allt för ofta slutar i skada, uttråkning eller att man inte ser någon progress och blir en soffpotatis i 10 månader tills det är dags igen.

Men i Niclas fall ser jag inga sådana risker, har han bara syftet klart för sig kommer sub-10 sitta som en smäck.

Tror att vi andra, som har glädjen att följa Niclas väg, kan lära oss en del av vilka egenskaper och faktorer som egentligen är viktiga för att vi ska uppfylla långsiktiga mål vare sig det handlar om träning, karriär eller andra mål.

När får barnen uppleva fullt motivationsblås då?

När de spelar dataspel så klart! De är så spelen är uppbyggda. Barnen får hela tiden veta att de är bra och att de blir bättre (progress), de känner att de kan styra själva (ja inte avbryta bara för middag eller läxor men det är en annan sak) och de kan definitivt relatera spelandet till sina kompisar.

Tack för ordet, Andreas Bohlin

12247052_10153339265633160_8312180724929721376_n

 

Blod, syre, laktat och skidskytte

Befinner mig i Östersund i samband med världscupen i skidskytte. STANLEY Security är stolta sponsorer till skidskyttelandslaget och vi är här för att följa tävlingarna på plats. Inför och under tävlingarna har vi även möten, aktiviteter och event kopplat till vårt sponsorskap. Oerhört givande och nu mitt in i tävlingarna kan vi konstatera att det går riktigt bra för våra svenska atleter. Läs mer om resultaten här.

sponsring_header

Staden Östersund andas idrott och hälsa med särskild inriktning på Vintersport, även om de också har stora framgångar inom fotboll och basket. När jag nu är här under en vecka påminns jag hela tiden om sportande – överallt ser man idrottande människor, idrottsanläggningar och i synnerhet många fans till skidskytte. Just nu också en hel del internationella skidskyttar …

Att inspireras och känna glädje
Skidskytteförbundet som är en fantastisk organisation med många härliga eldsjälar tar verkligen hand om sina sponsorer på bredden och längden. Utöver det formella som omfattar möten och aktiveringar mellan förbund och näringsliv får vi som är på plats en inbjudan till att följa atleterna, vallateamet, supportfunktioner och inte minst demontränaren Wolfgang Pichler.

bigoriginal

Vår värd, Håkan Blidberg, Kommunikation- och marknadschef för Svenska Skidskytteförbundet, guidar oss igenom dagarna inför, under och efter tävlingarna. Med teamet Wolfgang och Håkan blir det en hel del sportsligt snack och naturligtvis även om den individuella träningen. I mitt blogginlägg Impulsiv eller bara puls berättar jag om min pågående satsning inför Ironman. Att få lyssna på dessa herrars erfarenheter av träning, motivation, utveckling, beslutsfattande mm – ger mig en hel del inspiration och kraft att vilja fullfölja min målinritade satsning. Tidigare i veckan sprang jag intervaller tillsammans med Håkan och kunde efteråt konstatera att passet var ett av mina bästa intervallpass på väldigt länge. Kanske också Wolfgangs dagliga fråga till mig – Niclas, did you train today. You must train you know! – hjälpte till också.

Laktattrösklar och syreupptagningsförmåga
Jag har under en ganska lång tid velat få göra ett test för att dels se mina olika värden men också kunna planera min träning bättre. När skidskytteförbundet berättade om sina tester och att testcentret, som är världsledande, låg i just Östersund blev det lite för bra för att vara sant.

Nationellt Vintersportcentrum är världsledande inom skidforskning. Ett olympiskt testcentrum för vinteridrott i Sverige. De har byggt upp en unik forskningsmiljö och grunden utgör en stark forskning inom idrott, prestation och hälsa med en absolut spetskompetens inom vinteridrott. Nästan alla svenska medaljörer från OS i Sotji har en koppling till Nationellt vintersportcentrum.

mi7a1686

När jag vaknade upp på morgonen den 1 december var jag en aning trött. Jag påmindes snabbt att jag hade skickat ett sms dagen innan till coach Carl Brümmer att jag var pigg i kroppen och såg fram emot testet. Hoppade upp ur sängen och tog tillbaka makten över det mentala. Fan, det här skulle bli kul. Efter en lättare frukost åkte jag och min marknadskoordinator, Raisa Lehkonen till centret. Raisa hade lovat att ta lite bilder och filma under testerna.

Väl på plats träffade jag den mycket sympatiske testledaren, Hampus Lindblom. Han har träffat en och en annan amatör genom åren och när vi skulle väga och mäta mig stämde inte de värden som jag först uppgav – Hampus log bara. Jag var mest i chock. Jag var både tyngre och längre än vad jag uppgav. Min reaktion på bilden säger allt!

dsc_0542

VO2max eller Aerob maxeffekt – maximal syreupptagningsförmåga. Kroppens maximala förmåga att ta upp och omsätta syre. Ofta är det VO2max som mäts och anges synonymt med uttrycket kondition.

När jag fångat in alla intryck i testrummet fanns bara en enda tanke; hur sjutton ska jag klara av att andas genom de där slangarna. Dart Vader känsla, eller? Hampus peppande var redan igång. Upp på bandet, på med säkerhetslinan och igång med uppvärmning. Förväntningarna var på topp, jag hade väntat och längtat.

Efter en stunds uppvärmning var det dags att öka farten. Jag sprang totalt 5x4min med ökande fart 8-16 km/h. Tanken var att springa 4x4min men jag hade krafter kvar så därför la vi till en nivå. Kände mig stark! Andningsaggregatet var till för att bedöma min syreförbrukning på varje fartnivå. Förvånande eller inte – men det var inga som helst svårigheter att andas genom aggregatet. Mellan varje set togs ett kapillärt blodprov för att se laktatnivån. Jag var riktigt nöjd med testet och jag kunde springa väldigt kontrollerat och även ekonomiskt. Riktigt nöjd faktiskt. Nu har jag en väldigt bra insikt vart min tröskel ligger och vilken fart jag ska hålla för att undvika mjölksyra mm.

Andra passet fokuserade på uthållighet. Syftet med denna test var att mäta Anaerob tröskel –  kroppens förmåga att arbeta med hög intensitet under förhållandevis kort tid.

Testet gick ut på att i hög fart (14 km/h) successivt öka lutningen. Maxlutningen blev 6%, sedan blev benen stumma och jag var tvungen att bryta. Inledningen var som vilken start som helst men i samband med den ökande lutningen kom även de mentala utmaningarna – jag börjar känna efter och tröttheten blir påtaglig. Fantastiskt hur den mentala delen kan slå ner en snabbt, i alla fall för mig.

Jag blev oerhört besviken direkt efter att jag vinkat för ”stoppa bandet”. Min omedelbara känsla var att jag hade mer att ge. Skit, skit! Hampus var snabbt framme och peppade; – nästan alla känner så … Bra jobbat Niclas!

Min nya maxpuls uppmätes till 177. Min tidigare maxpuls var 187 (2013). Jag springer mer ekonomiskt när jag springer fort – fler steg per minut. Det var en insikt jag blev väldigt nöjd med.

Några av mina värden;
Maxlaktat: 8,0 mmol/l
Syreupptagning: 4,70 liter/min
Testvärde: 48,8 ml/kg/min
Maxpuls: 177

Det finns väldigt mycket information om dessa tester på webben och du kan läsa tills ögonen glöder. Men jag är väldigt nöjd med dagens resultat – fick insikt i mina styrkor och svagheter samt att jag nu fått en del verktyg för att kunna utveckla min löpning och prestation. Stort tack för det Hampus!

Nu kör vi vidare!

 

TCS New York Marathon

Att sitta på flyget till New York är alltid laddat med glädje och spänning, men att sitta på flyget till New York med vetskapen om att jag ska springa TCS New York Marathon var något alldeles extra. Jag har berättat om perioden inför loppet i mitt blogginlägg Three Days Till the Five Boroughs. och detta inlägg handlar om själva loppet.

TCS NYC Marathon räknas som världens största marathon med över 50 000 deltagare. Det första loppet genomfördes 1970 i Central Park med endast 127 löpare, varav 55 kom i mål. Löpning tar deltagaren genom New Yorks fem stadsdelar: Staten Island, Brooklyn, Queens, Bronx och Manhattan. Målet ligger i Central Park.

Jag har aldrig svårt att sova på flygplan, inte denna gång heller. Nog hade jag en hel del tankar på loppet och hur de skulle gå men jag somnade in ganska snabbt och sov mig genom resan ganska bra. Att sova bra och mer än 5-6 timmar har blivit en grej för mig sedan jag träffade nutritionscoachen Emma Lindblom. Hon kommer nog bli glad att jag sover bättre än innan jag träffade henne.

Vi var ett stort gäng (Viggan Runners med respektive och mina två döttrar) som tillsammans hyrt ett Townhouse på 452 West 24th Street. Perfekt läge med tanke på nummerlappshämtning och mässan dagarna innan loppet. Vår kapten och coach Martin Sjöberg har alltid koll på detaljerna och det är en stor förmån och glädje att få hänga med på dessa löparresor, där detaljerna är avgörande för perfektionisten.

Min största oro var att behöva vandra upp och ned för gatorna i NYC och trötta ut benen dagarna innan loppet. Men min familj var väl medvetna om vad som skulle genomföras och tillsammans hittade vi en bra balans – även om det blev en hel del steg. Min Garmin Fenix uppdaterade mig om alla steg jag tog och uppföljningen var minutiös, – ska vi dit? – jag kan inte gå så lång! – vi tar taxi! – vi tar tunnelbanan osv …

nyc-bild

Lunch träff med CdLS teamet. Läs mer om CdLS i min tidigare blogg Three Days Till the Five Boroughs.

Run day

Gick och la mig klockan 21.00 och sov fram till 04.00 (30 minuter tidigare än plan). Jag gick ut på vår terrass och drog ett par djupa andetag, tittade ut över staden och tog in atmosfären; sirener som ljöd långt bort i fjärran, mörka siluetter av höghus och de gula taxibilarna nere på gatan – en ren energikick! Tog mig tillbaka in i värmen och verkligheten, pigg och full med förväntan.

Kvällen innan hade jag vid minst fem tillfällen gått igenom att utrustning; gels, klocka, pulsband, kläder mm fanns på plats. Konstigt det där att ha ett maniskt beteende kring prylarna som ska med till loppet. Gjorde en ny check och allt låg kvar, skulle de inte ligga kvar? Fort ner till köket där jag möttes av en grötkokande Thomas Silbersky som delade broderligt med sig. Thomas och jag skulle ta buss till starten och de övriga tog båten. Jag hade en båtbiljett men med en senare avgångstid. Planen var att jag skulle planka ombord på en buss med svenskar.

nyc-marathon-004

Glada holländare

Efter en kort vandring från vårt boende till sjunde avenyn fanns det bussar precis utanför varje hotell. Vi tänkte att det är väl bara att hoppa ombord. Le, se glad ut och med bestämda steg var det bara att kliva ombord. Trodde vi ja, naturligtvis blev vi stoppade. Denna buss var bara för fransmän blev vi informerade om. Vi fortsatte längre ned på gatan och gjorde ett nytt försök. Denna gång kom vi ombord. Övriga på bussen var holländare och strategin blev att vi pratar ingenting, går långt bak i bussen och ”sover”. Puh! Äntligen rullade den och vi var på väg.

Starten

Planeringen kring logistik och allt annat runt detta lopp måste vara enormt och allt rullade på väldigt bra. Snacka om bra organisation. När vi väl klev av bussen fick vi köa med tusentals andra löpare för att sedan passera säkerhetskontrollen. Poliser, volontärer, vakter och många andra gav högsta service och leendet fanns där hela tiden. Det var bara de mest beväpnade poliserna som hade lite mindre leende – men det kändes tryggt att de fanns på plats.

Väl inne var det bara att söka upp de övriga kompisarna och sedan hänga fram till start. Området med alla löpare var gigantiskt och stämningen var på topp. Jag kände mig oerhört pigg, glad och inte det minsta nervös. Raka motsatsen mot hur jag brukar känna – trött, seg och nervös.

Vi hade extra kläder som sedan skulle kastas längs med starten. Alla kläderna går till hemlösa vilket kändes som ett väldigt bra initiativ. Med tanke på hur mycket kläder ändå alla bar måste detta ge en hel del till de behövande. Jag hade köpt en overall på Jula och under hade jag en extra tröja. Denna dag lyste solen och väderförhållandena var perfekta.

img_3792

Startskottet

När 45 minuter återstod fick vi gå in i fållan (wave) där maratonnervositeten var ännu mer påtaglig bland alla löpare. Två toabesök, av med överdragskläderna, nationalsången och sen pang! Nu kör vi!

Starten på Verrazano-Narrows bron över inloppet till New York, med Manhattan bländande i ansiktet, var en otrolig upplevelse. Första milen genom Brooklyn gick ganska fort men ändå enligt plan. Så gott som varje meter var kantad av människor som dansade, gapade, sjöng, visslade och viftade med plakat med uppmuntrande budskap på. Jag var löparhög för första gången!

Jag hade bestämt mig att varje stadsdel skulle vara delmål och halvmaran skulle bli som en avstämning för hur kroppen kändes – syftet var att ha bra fokus och blicka framåt hela tiden. Jag hade sedan tidigare lagt bort pressen att fokusera på tiden. GPS kunde jag inte riktigt lita på utan jag hade min uppföljning på mitt ”time band miles 3.45h”. Det gick jättebra.

Tuffaste distansen var bron mellan Queens och Manhattan, vid 15-16 miles. Här fanns ingen hejande publik och bron verkade aldrig ta slut. Jag längtade in i suset bland publik och musik igen och efter supporten från välgörenhetsorganisationen CdLS jag visste skulle stå på högra sidan efter 17 miles. De hade ett paraply formad som en grön groda – gick inte att missa.

När jag arbetade genom Bronx och Harlem ändrades fokus, tröttheten slog in. Kom som en smäll på käften. Nu blev det att avverka kilometer efter kilometer, tugga bananer, gel och vatten. När det var cirka nio kilometer kvar kände jag en smärta i magen (sockermage på grund av för mycket gel). Stannade upp, skällde på mig själv eftersom jag vet att jag inte kan trycka i mig gel sådär. Gick en minut, andades in genom näsan ut genom munnen. Benen blev som stockar men jag var pigg i huvudet – ovanligt för mig. Det var bara att fortsätta, jag ska klara detta.

Femte avenyn – uppförsbacke och nedförsbacke. Bara bita ihop, farten gick ned avsevärt men jag var glad. In i Central Park och det kändes att nu är det nära – men som coach Martin sagt tidigare, – det är långt kvar när du kommer in i parken! Kämpa på! Familj och vänner hejade med flaggor och jag fick energi i benen men den försvann ganska fort. Snart framme. Två kilometer kvar! Ut ur parken – en kilometer kvar. In i parken igen. Fan tar det aldrig slut tänkte jag. Dags att spurta, som jag brukar göra, som en vinnare. 500 meter kvar. Just det, jag ska ju filma målgången. Fram med GoPron och började fippla med knapparna. Över mållinjen, mål, mål! Hög, glad, trött men jag gjorde det. Inte på tid men som en fantastisk upplevelse. Fan, tryckte på fel knapp och jag hade bara lyckats få en suddig bild över mållinjen. Hmm…

DCIM100GOPROG0030973.

Känslan i kroppen efter att ha kommit i mål var obeskrivlig, kroppen ville krokna men hjärnan gick på högvarv av glädje och energi.

En mycket stolt och glad finisher av TCS New York Marathon 2016.

medalj

 

 

 

Three Days Till the Five Boroughs

Faran med höga förväntningar

Emellanåt har jag extremt höga förväntningar och krav på mig själv. Det är tyvärr ofrånkomligt och något vi alla har ibland. Det gäller både inom arbetet, privata och det sportsliga.

Till helgen (6 november) ska jag springa TCS New York City Marathon. Jag har vetat om det en längre tid och mina förväntningar på hur loppet ska genomföras (fart, energiintag, delmål och sluttid) har varit mycket höga. Målet var att klara tiden 3:29:59 och slå mitt personbästa. Den 18 september omkullkastades dock planerna totalt och plötsligt såg jag mitt mål börja glida ur händerna på mig. Inte för att jag insåg det just den dagen, men den söndagen sprang jag ett distanspass på 26 km och en lättare smärta (symptom) jag haft i foten övergick till fullständig smärta (skada). Trots att det var tre km kvar valde jag att fortsätta springa med smärta. Ett idiotiskt beslut, jag vet. På måndagen när jag vaknade hade jag samma smärta och den hängde kvar ett par veckor. Naturligtvis blev det ingen löpning utan jag fick fokusera på cykel och simning. Rädslan för att smärtan skulle komma tillbaka fanns i mitt huvud i princip hela tiden och skräcken att missa ett marathon i New York var uppenbar.

12304900615_4f581e5828_k

Det är bara en löptävling …

NEJ, det är inte bara en löptävling. NYC Marathon är banne mig ingen vanlig löptävling. 55-60 000 löpare (varav cirka 1000 svenska), fantastiskt publikstöd, miljöer som du sett i filmer och hela upplevelsen ska vara bombastisk. Det är bara att läsa alla recensioner på nätet eller se filmer på Youtube – allt verkar så häftigt. Jag har turistat där flera gånger och känslan efter en weekend i NYC har alltid varit fantastisk. Tempot, människorna, restaurangerna och de kända gatorna och områdena ger en puls utöver det vanliga. Nu ska jag snart få äran att springa ett marathon i denna häftiga stad – så detta är något speciellt, för mig, för familjen och för alla andra tusentals människor som kommer att vara på plats.


Hur Jaget övergick till att kunna hjälpa – hjälpa de som behöver hjälp

Att få en startplats till NYC Marathon sker antingen genom att du kvalificerar dig på tidigare resultat vid andra lopp eller så kan du köpa en plats väldigt dyrt. Jag har fått förmånen och äran att springa för välgörenhet. Ända sedan jag cyklade till Paris (2013) med Team Rynkeby har jag på olika sätt engagerat mig och min arbetsgivare för att hjälpa de som behöver hjälp. Väldigt ofta har jag tillsammans med andra härliga medmänniskor kunnat bidra genom sporten att samla in pengar till exempelvis Aktivisfonden. Jag kommer berätta mer om detta i ett framtida blogginlägg.

5

Kilimanjaro Januari 2016 Aktivisfonden

Min amerikanska kollega och vän David Ghabrial som är tävlingsinriktad, gillar löpning och är väldigt engagerad, berättade om Cornelia de Lange Syndroms Fonden i USA och deras aktivering i samband med NYC Marathon. Genom att engagera sig i deras sak och samla in pengar till fonden fanns möjligheten att även få springa NYC Marathon i deras namn. Efter ansökan med motivering om hur jag kunde bidra kvalificerade jag mig, vilket självklart kändes fantastiskt. Pengarna kommer att gå till CdLS-fonden vars mål är att öka kunskapen kring sjukdomen, att på olika sätt hjälpa barn och familjer som blivit drabbade av syndromet samt att ge dem hopp för framtiden.

Cornelia de Lange Syndromet klassas som en ovanlig sjukdom och det är ännu okänt exakt hur många barn som drabbas. I USA räknar man på att ungefär ett nyfött barn per 10 000-30 000 drabbas medan man i Sverige räknar att 1-3 barn föds med sjukdomen varje år. Syndromet är ärftligt och finns i olika typer med varierande svårighetsgrad. Det kännetecknas av medfödda missbildningar av underarmar, händer och fötter, mag-tarmkanalen, hjärtat och hörselnerven. Till syndromet hör också kortväxthet, utvecklingsstörning och ett speciellt utseende.

Som ni förstår, står dessa barn och deras familjer inför stora utmaningar för resten av livet. Genom att donera pengar ökar du dessa barns och familjers möjlighet till en bättre framtid! Jag skulle vara otroligt tacksam för din donation, spelar ingen roll hur liten. Ingen donation är för liten! Följ min insamling genom att klicka här. Tack!

Leva med istället för kämpa mot – Hur blir det nu med loppet?

  • Å ena sidan vill jag behålla den höga svansföringen, de högt uppsatta målen och den hisnande känslan av att kunna få berätta att JAG slog personbästa på NYC Marathon.
  • Å andra sidan vill jag bli av med oron över att misslyckas och den svidande självkritiken när jag tittar tillbaka på ett lopp som inte blev så som jag förväntat mig – de höga förväntningarna.

Under oktober månad har jag kommit fram till att jag inte kan eller ska göra mig av med mina höga krav. I viss mån beror det på att det mentala hos mig, som sätter förväntningarna, är för djuplodat och skapar en viktig kraft. Men till största delen handlar det om att den höga ambitionsnivån, trots allt, skänker såväl glädje som tillfredsställelse. Det tar mig framåt och ger mig en fighting spirit.

Nu har jag i alla fall bestämt mig! Jag tar med mig samma häftiga känsla jag har haft hela tiden, plockar med mig alla positiva träningspass, förbereder mig perfekt inför starten och sen ska jag le och uppleva ett av världens häftigaste marathon. Jo, om jag är pigg så kutar jag på men min målbild är ändrad till att ha kul och suga upp allt roligt runtomkring loppet. Vetskapen om att jag samtidigt kommer hjälpa andra som behöver hjälp medan jag springer de sista kilometrarna igenom Central Park är något som kommer att sporra mig ytterligare hela vägen till mål.

Telefonen okt 2017 032.JPG

Jag och David Ghabrial springer loppet Running For Shelter | Jobzone.se

Citius, altius, fortius

Jag är igång, yes I am!

Jag har ju bestämt mig för att genomföra en kontrollerad, strukturerad och disciplinerad satsning som backas upp av kunskap, råd och stöd. Allt för att optimera alla mina fysiska och psykiska förutsättningar – för att nå sub10 på en full Ironman. Det vill säga 3,8 km simning, 180 km cykel som avslutas med 42 km löpning. Mitt mål är att klara av allt detta på 10 timmar.

Jag planerade att kicka igång den 1 september och så blev det. Uppstarten skulle bestå i att träna mer planerat och strukturerat. Tyvärr fick jag ingen bra start då en smygande smärta började kännas i vänster fot. Jag lyssnade inte på signalerna och efter väldigt tung träning (långa distanser) blev skadan uppenbar. Under ett distanspass på 26 km löpning högg det till när det bara var tre km kvar. Istället för att avbryta passet fortsatte jag och använde mitt ganska stora pannben. Idiotiskt! Men typiskt mig .. jag trodde att jag kunde kompensera genom att vinkla foten, sträcka ut foten – olika försök för att ta bort smärta. I mitt vänstra ben har jag en titanskena som sitter fast med skruvar. En konsekvens från en cykeltrafikolycka (läs mer om mig). Smärtan och svullnaden var direkt kopplad till skruvarna i fotleden och det är uppenbart att det handlade om en överbelastning. Med start oktober ska jag komma igång med lättare löpning igen.

Planen tar dock form

Inom kort har jag satt ihop ett 12 veckorsprogram och har en plan för de tävlingar som ska bli mina genomkörare fram till Ironman i Barcelona oktober 2017. Träningsprogrammet kommer utgå från den så kallade progressionsprincipen. Min träning kommer öka i en viss takt, både i intensitet och volym – allt för att få rätt utveckling. Jag har inte ökat min träning tidigare, mera haft samma typ av intensitet och volym. Det ska bli kul att se vad för utveckling jag får av detta. Det är viktigt att jag ökar i en takt som jag klarar av för att inte dra på mig skador.

progression
Samla in data och nutrition

I tidigare inlägg har jag berättat om de olika delarna som måste finnas med i planen. En ny insikt och väldigt viktig komponent är Nutrition. Jag har förmånen att få träffa en ytterst erfaren och kompetent coach, Emma Lindblom. Tillsammans med Emma har jag fått några insikter, som förvisso var uppenbara men som jag ändå behövde få höra och ta till mig. Vid mitt första möte med Emma fick jag enkla tips och råd. Dessutom fick jag två uppdrag;

  1. Under en vecka logga allt jag skulle äta i appen Dietist Net. För användaren kanske den inte är så väldigt smidig (som de kommersiella apparna) men för den som gör analysen desto bättre.
  2. Under en vecka bära en sensor (Metria IH1) på vänster överarm. Den mäter och rapporterar mina aktiviteter, aktivitetsnivåer, kaloriförbränning, sömn och en del annan data för att skapa en nulägesbild och möjlighet att se vad som behöver hanteras för att nå ännu bättre resultat. Klicka här för ett kort filmklipp om sensorn.

metria

Jag fick även ställa mig på en kroppssammansättningsmätare (Inbody | multi-frekvens bioimpedance mätare) som används i rehabilitering, idrottsmedicin och neurologi.

Den använder 8 polära taktila elektroder. En elektrisk ström skickas genom kroppen, vilket resulterar i olika läsningar för kroppens bål och extremiteter och ger en djupgående analys för total kroppssammansättning på cirka en minut.

När jag stod där på mätaren i mina kalsonger tänkte jag; Nu är jag igång på riktigt! En väldigt speciell känsla i samband med att jag stod på det där lilla rymdskeppet som jag varken hade sett eller hört talas om tidigare.

Med hjälp av sensorn och kroppssammansättningsmätaren har jag nu fått en väldigt bra rapport och nulägesbild över vilka förbättringsområden jag har. De kan sammanfattas enligt följande;

  1. Jag måste SOVA betydligt mer per natt. Från cirka 5-6 timmar till 7-8 timmar.
  2. Jag behöver få i mig mer energi och kolhydrater. Särskilt i samband med volymträning.
  3. Vid styrketräning ska jag fokusera på tekniken då jag är betydligt starkare på ena sidan av kroppen.
  4. Jag behöver öka min rörlighet, träna bål och lägga mer tid på övningar som förebygger skador.
  5. Lyssna på kroppen!

Emma är precis den coach jag behövde för att få en bra nulägesbild med förslag på förbättringsområden. Nu ska jag följa råden och köra på. Om cirka tre månader träffas vi igen för en uppföljning. Nu eller aldrig – Jag väljer nu!

Som rolig avslutning kan jag konstatera att mina kollegor på STANLEY Security är sådana toppen kollegor man vill ha. I samband med att jag ganska nyligen fyllde år hade de en fin fin presentlåda innehållande en massa ”energi och kolhydrater” och en sov mask.

fodelsedagspresent

Citius, altius, fortius – Snabbare, högre, starkare

Tjocka kan inte löpa …

Under tre år har jag kämpat med en del myter – eller negativa tankar som jag burit med mig under träning. Eller rättare sagt, myter som fungerat som dåliga ursäkter.

Jag var en överviktig (+20 kg) icke löpare när jag kom till insikt att jag behövde en förändring. Att vid den tidpunkten kunna se mig som en löpare fanns inte på kartan, ännu mindre att springa Marathons eller ultra Marathons. Jag var väldigt tung då och är enligt mitt eget tycke fortfarande tung. Idag väger jag 89 kg och är 182 cm lång och min idealvikt är 83 kg. Jag har många gånger tänkt den där tanken; Niclas, din vikt gör att du aldrig kommer att kunna springa fort (än mindre långt), du är för tung för att springa Marathon, du får inte plats i en funktionströja, du kommer bara att skada dig. Dröm vidare … löpning föds man till.

Tjock

Det finns naturligtvis ingen som helst anledning för tunga personer att inte hålla på med löpning. Det handlar mer om hur du lägger upp din löpträning. Lätt jogg, gå, sprinta, gå. Distans och fart är oviktigt – kontinuitet, glädje och att se sin egen utveckling är motorerna som krävs. Att sätta upp mål är viktigt men delmålen är ännu viktigare tycker jag. Små steg mot stora mål. Dock måste man lyssna på sin kropp. Den måste få vänja sig och du måste ge den en chans att återhämta sig mellan varven.

När jag gick från att inte löpa överhuvudtaget till att sätta igång med löpning, till att successivt hitta glädjen till löpning och sakta men säkert se min egen utveckling, tänkte jag mycket så här; få bort jag-är-för-tjock ur huvudet. Titta hur andra duktiga löpare gör, och gör som dem. Det hjälpte faktiskt mig. Bort med de negativa tankarna. Du är inte för tjock.

När de negativa tankarna var borta, kom nästa utmaning, eller snarare fråga om utmaning. När jag väl varit igång med löpning en längre tid stagnerade min utvecklingskurva. Jag tränade för likformigt och sprang i princip samma distanser. En annan typ avIMG_3249 lathet infann sig. Varför utmana kroppen!? Men då, när jag behövde det som mest för att få en nytändning, fick jag förmånen att börja springa med ett löpargäng i Täby – Viggan Runners. Grymma killar och tjejer med ett gemensamt intresse – löpning. Genom dem bröt jag min stagnerande kurva och jag började att utvecklas igen. Jag fick och får fortfarande tips och råd till att förbättra mig. Mina återkommande utvecklingsområdena är;

  1. Kroppen sjunker ihop
    Jag sjunker ihop i höften och ”blir sittande” och då kan inte benen jobba optimalt. Då blir jag snabbt trött och energiförbrukningen ökar. Fick lära mig att jobba mer med core, springa med stolthet (räta upp sig) och det bästa tipset: tänk till varje 5km hur jag springer och rättar till därefter.IMG_3405
  2. För långa steg
    Jag kämpar fortfarande med att få ner steglängden. Långa steg ger ett studsigt löpsteg där en massa energi går åt till att föra kroppstyngden upp och ned i stället för framåt. Jag räknar stegen eller använder min Garmin Fenix för att hålla nere stegen. Sakta men säkert förkortar jag mitt löpsteg.
  3. Armföring
    Mina armar pendlade i sidled vilket skickade ut energi åt helt fel håll. Detta påverkade min löpstil väldigt negativt. Negativ vridning i överkroppen motarbetar benens framåtdrift och att spänna armar och händer ger bara en massa värk. Viktigt att skicka all energi framåt och tänka på att skaka loss titt som tätt.
  4. Löpare går inte
    Jag levde ganska länge efter den myten. Om man ska springa ett pass – då springer man hela tiden. Jag intalade mig att om jag övergår till gående ger träningen ingen effekt, träningspasset blir ofullständigt. Men att ta en kort vätskepaus varje 5 km och att vid långa distanspass – gå i backar, gör att mina distanspass ger betydligt mer än tidigare.

Jag är inte utbildad eller ett geni inom löpning. Men det jag har fått lära mig genom löparkompisar, förebilder och coacher samt med mina egna erfarenheter försöker jag ge tillbaka. Till vänner som vill komma igång, skapa en förändring eller som ganska nyligen – arbetskollegor som under 12 veckor tränar löpning för att nå målet; Springa Stockholm Halvmarathon. Att få följa dem är riktigt inspirerande. Det ger mig energi att fortsätta, det är motorn som driver mig framåt. Att se andra lyckas inspirerar mig  till att vilja lyckas. Så stort tack till alla er som inspirerar mig.

Hey! Visst finns det tjocka som inte kan springa på grund av ont i rygg, knän eller fötter – men det finns många smala och vältränade som också får ont i rygg, knän och fötter. Sitt inte där och tro att du inte kan, det finns för mycket vilja och potential i dig för det! Låt inte dina negativa tankar, dessa myter som maskerar sig som dåliga ursäkter, hejda dig från att göra om dina drömmar till faktiska mål! Må låta klyschigt, men kan jag, kan definitivt du. Så ut i spåret med dig! 

Impulsiv eller bara puls …

Tung, känner mig så tung. Inte på grund av vikt eller yttre påverkan. Bara mentalt. Känner så ibland, inte ofta, men ibland. Det är då jag kommer på de där utmaningarna. Den där grejen som kan ge min hjärna den där kicken som den febrilt letar efter. Jag kliver in i en liten bubbla, tänker tillbaka på mina bästa ögonblick, plockar fram några bekräftelser som jag medvetet eller omedvetet lagt in på mitt egna lilla konto där bak i huvudet. Har precis druckit en Ironman på Joe & The Juice, Arlanda flygplats. Det är den 18 augusti och jag ska snart flyga till Malmö för att träffa mina kollegor för jobb och möten. Men när jag sitter där och laddar upp min energihungrande kropp så är det två saker som poppar fram 1) jag ska göra en Ironman på 10 timmar innan jag fyller 50. Helst redan nästa år. Jag fyller 47 den 21 september. 2) jag ska börja blogga. 25 minuter innan avgång startade jag datorn, hade halvvägs registrerat ett konto på WorldPress och redan satt måltiderna för att nå max 10 timmar (sim 1,05h, cykel 5,0h, löpning 3,45h och T1/T2 max 8 min). Då har jag 2 minuter att flexa med – riktigt bra tänkte jag.

Jag log, reflekterade, log igen. Stängde datorn och undrade vad min idrottsliga förebild Carl Brümmer har att säga om det här. Kör-beteendet är JAG i ett nötskal.ironman barcelona 230x120

Nä, denna gång ska jag göra det; by the book – men vilken bok är det? Boken handlar för det första om att göra rätt för mig själv och dem i min närhet. För det andra att ta till mig rätt verktyg för att kunna nå den prestationsnivån jag nu satt siktet på. Därför ska jag inleda med att göra följande;

  • Förankra med familj (check)
  • Prata med Carl Brümmer (check)
  • Bestämma mig för vilken Ironman 2017
  • Ta fram en träningplan
  • Få tillgång till en löpcoach
  • Få tillgång till en nutritionscoach
  • Få tillgång till en sim-coach
  • … och lite annat

Men mål sätter jag själv – 10 timmar ligger fast. Nu handlar det om att ta hjälp av experterna. Bloggandet, yes – det är ju redan igång 🙂

Mål 1 | 10 timmar på en Ironman

Varför 10 timmar? Bra fråga Niclas! Det är en bra siffra. Nej, den bygger på de magiska tiderna som jag nämner ovan. Tider som jag anser är rimliga att klara av – med rätt inställning, omställning och utveckling. Inställning (att vilja nå ett väldigt tufft mål genom delmål) | Omställning (att klara av att gå från impulsiva träningsbeteenden till struktur och kvalitet) | Utveckling (att kunna ”mäta” min utveckling inom de områden som kräver förbättring).

Mål 2 | Blogga om det

Varför blogga? Jag gillar sociala medier såsom Instagram, Facebook och LinkedIn. Jag är aktiv, ibland lite väl aktiv enligt mig själv och andra. Självklart handlar det om mitt ego och att få bekräftelse men på senare tid går det mer åt att bli inspirerad och att få inspirera. Att ”posta” ett inlägg är enkelt! Men att blogga kräver engagemang, tankeverksamhet och viljan att berätta mer än en bild och några korta meningar. Min förhoppning är att utveckla mitt skrivande, använda bloggen som ett verktyg för att hålla fast vid planen samt kanske inspirera någon annan. Du får avgöra med tiden.

untitled