När du är på topp .. men får smaka asfalt!

Nu har det gått 15 dagar sedan jag satt på min cykel och grät över hur besviken jag var över att behöva konstatera; jag måste bryta den triathlon tävling som jag tränat, laddat och förberett mig för under exakt 10 månader.

Månader där allt som jag företagit mig syftade till att slå mina tidigare resultat, månader där jag visualiserat simningen, cyklingen och löpningen samt övergångarna. Månader där jag successivt sett, känt och överraskats av min utveckling. Den enda gren som jag bara förvaltat var simningen. Den visade ingen utveckling men döm av förvåning … jag skulle bli överraskad.

etu-almere-amsterdam-2017_kl

Tävlingsdagen var den 9 september och platsen var Holland, Almere-Amsterdam. En stadsdel som byggdes upp på 70-talet och en tävling som efter Ironman Hawaii, är den äldsta triathlon tävlingen i världen. Historia skulle möta nutid – Jag skulle möta Almere.

challenge-long-distanceAldrig har jag förberett mig så inför en tävling. Googlat oändligt om Almere och inte minst tävlingen, planerat min resa i detalj, sett över banprofiler och läst recensioner. Två gånger om dagen, i två veckor, följde jag väderrapporter. Jag hade en nutrion-plan, mental ego-plan och laddat Ipaden med filmer. Cykeln var servad, mina nya race kläder var intränade och jag hade kört en massa träning i tävlingsfart. Målet var att klara loppet på 10h45min. Den tiden var spikad och om väder och vind kunde hjälpa mig skulle tiden bli ännu bättre. Tiden/kravet/målet höll jag för mig själv. Simningen var förvaltad, cyklingen hade jag utvecklat och löpningen satt som aldrig förr. Några veckor innan tävling sprang jag 30 km på en lördag, sista 4-5 km i 4:15 fart och på söndagen körde jag en Olympisk triathlon i smart-max fart.

Ironman Kalmar | Kan man ladda sina batterier bättre? Nej, det kan man inte!

Den 18 augusti skulle jag följa min vän Lars Erlman på plats under Ironman Kalmar. I lugn och ro fick jag insupa miljön, träffa andra atleter, hänga med Lars och besöka expo området. Allt detta utan att själv kliva in i den traditionella bubblan och känna nervositeten, illamåendet och den alltid återkommande hypokondrin som uppenbarar sig. Nu kunde jag njuta, suga in energi och pepp från alla andra på plats.

Lars Erlman i mål!

Nedräkningen!

På kvällen, torsdagen den 7 september, klev jag av tågstationen Almere C. En och annan blick mötes jag av, inte för att jag var en av många atleter som kom dragandes på en cykelväska. Mer troligtvis för att jag gjorde det i kostym, vit skjorta och lågskor. Dock endast min egen reflektion. Almere är en rätt cool stad – allt känns nytt, väldigt många unga människor och under tävlingsdagarna kretsar allt kring triathlon och racet. Jag kom fram till hotellet som var ett riktigt ballt hotell. Modernt, snyggt och det låg precis vid start och målområdet.

C79E030C-ABAA-402D-BF67326CA2586134_798x1200

Efter att ha sovit 8 timmar vaknade jag upp på fredagen, fullt fokuserad att följa min plan för dagen. Kunglig frukost, jobba några timmar och sedan packa upp allt och säkra att jag inte glömt något. Sedan var det bara att följa coach Calles råd: Simma 20 min, cykla 20 min och ett löppass på 20 min. Testa utrustning, känn efter .. Jag låg länge i vattnet och tittade på bojarna, visualiserade. Cyklingen och löpningen var mindre kul. Det regnade och blåste över 15 m/s i byarna och kylan bet sig fast i skinnet. Prognosen var god. Skitvädret skulle blåsa bort. Besökte expot, checkade in och deltog på pre-race meeting i vanlig ordning. Jag mådde prima och hade skön feeling inför tävlingsdagen. Stark var ordet! Längtade!

FullSizeRender

Race day |  I’m Lovin’ It!

05.00 ringde larmet på telefonen. Jag hade varit vaken i 20 minuter redan. Log. Klev upp med tanken att inte hoppa upp för jag ville ha kvar vilopuls – ja, jag vet – knasigt! Tog en dusch, ner till frukosten och kollade in vädret. Helt enligt prognos. Regn och vinden låg på 5-6 m/s.

40 min innan start var jag på plats. I princip ensam .. jag blev lite orolig att jag hade missat något men då dök en irländare och holländare upp. Vi var alla nöjda med att ha våtdräkt när det regnade så här mycket. Efter lite småsnack dök det upp fler och fler och hela startområdet började leva – jag levde! Frisk luft genom näsborrarna, hoppade i vattnet och lätt uppvärmning. Upp ur vattnet, lätt löpning .. i vattnet. Jag kunde inte bestämma mig. Jag var så taggad – på ett skönt sätt.

Pang! Startskottet för alla i age-group. Det var kaos eftersom vi inte var uppdelade i olika fartgrupper. Jag blev stressad och det tog ett par minuter innan jag satte fokus på första bojen och började crawla. Fick snabbt en skön känsla, tryckte bort sälarna som försökte rulla över mig (det var känslan i alla fall) och jag kände hur vattnet trycktes bort längs med armarna. Fan va skön känsla jag fick in. Navigerade perfekt och hela tiden tänkte jag på mina rörelser, min andning och navigeringen. Andra varvet och jag väntade på att tröttheten skulle komma smygande.

Jag visste att jag hade bra fart och att det skulle ha sitt pris, men tröttheten kom inte. 300-400 meter kvar och jag ökade. Klev upp ur vattnet, tittade på klockan …Va! 1h15min gick jag in på. Det var 5 min bättre än mitt personbästa. Känslan var härlig när jag sprang mot T1 för att byta om till cykling.

Upp på cykeln och iväg. Fick inte upp någon fart första 10 min eftersom banan var väldigt teknisk i början. Många svängar och smala vägar vilket var oerhört stressande, men jag visste att det skulle släppa så fort vi kom upp mot kustlinjen. Simningen snurrade i huvudet och jag var så uppfylld av nöjdhet att jag kunnat prestera så bra i min svagaste gren.

FullSizeRender (005)

Väl längs med kustlinjen ökade farten. Jag låg i princip hela tiden i omkörningsfil. Watt och puls låg perfekt och jag ökade hela tiden. 33 km/h snitt, 35, 38 och 41 .. Kilometerna bara flög förbi och nu gällde det att inte öka mer än vad jag tålde. Med lätt sidvind var det svårt att ändå inte trycka på men jag ville cykla smart och drog ned lite och det tålde jag. Planen var att snitta hela cyklingen på 36 km/h. Jag visste att halva banan skulle gå snabbt och andra halvan lite svårare, mest för att det var många svängar och smala vägar. Dessutom regnade det. Allt kändes bra och jag hade hittat den där rytmen i benen och inne i huvudet. En rytm jag gnuggat på under många träningspass.

När du funderar på att sluta, kom ihåg varför du började!

Ni som har blivit påkörda bakifrån av en annan cyklist vet exakt vad som händer och hur känslan är. Från allt och ingenting så rycker min cykel till. Hela kroppen rycker till, jag skriker någonting, cykeln kränger och jag går i backen. Känns som en evighet så här i efterhand eftersom jag minns exakt hela förloppet. Jag tror mig minnas i alla fall. Kroppen som stöter i marken, glider längs med asfalt, över gräs och avslutar på kullersten.

Ligger stilla och känner efter. Ganska snabbt ställer jag mig upp. Skriker en massa ord på svenska och engelska. Fula ord. Tittar på cykeln och konstaterar att bromsen fram ligger på och styret är snett. Börjar justera samtidig som jag skriker på han som cyklat in i mig. Hur fan kunde du cykla in!! Varför kommunicerade du inte!!

Hur fan! Hur fan! Djv idiot! Jag fortsatte justera och fick det att funka hjälpligt. Rullade hjulen och framhjulet låg lite emot men va fan .. bara bita ihop. Jag hade sådant adrenalinpåslag att jag säkert hade skum i munnen. Tittade på killen som kört in i mig. En holländare. Han såg lika skärrad ut som mig och jag frågade honom om allt var okej. Var han allvarligt skadad? Det var han inte! Vi tog i hand. Jag hoppade upp på cykeln och satte fart. Ja, någon fart fick jag inte med mig men jag försökte. Punktering!

Alltså – vad är det som händer. Byter slang snabbt och inser då att jag blöder ganska friskt från armbågen och båda knäna. Handen är blodigt och nu känner jag hur det svider. Men ingenting är brutet och lite sår här och där dör man inte av. Jag sätter fart igen men det går inte. Smärtorna kommer smygande och nu känner jag också hur ont jag har i ryggen. Väldigt ont!

DNF! DID NOT FINISH!!! Finns inte i mitt vokabulär … I två mil cyklade jag i cirka 25 km/h tills jag intalat mig att jag måste bryta. Smärtan i ryggen är påtaglig. Jag stannar, lägger ned cykeln i gräset och sätter mig med huvudet djupt nedsjunket mellan mina ben. Jag gråter! Cyklister flyger förbi, några skriker om jag behöver hjälp och jag bara visar tummen upp. Fy fan vad den här situationen inte fanns med i mina beräkningar!

Gråt ut, tryck bort, starta om och fokusera på nytt!

Exakt i den ordningen har jag rannsakat mig själv. Det som gick bra gick skitbra och det som inte gick bra kunde jag inte påverka. Med vetskapen om att jag kommer ha en hel del rolig träning, flera tävlingar och spännande äventyr fram till mitt nästa A-lopp som är Ironman Kalmar 2018 – kan jag nu fokusera på det som ligger framför mig. Närmast Chicago marathon i oktober månad. Träningen är igång och nya projekt är uppritade. Men dem får ni läsa om längre fram. Tack för att du ville läsa mitt inlägg och vi ses kanske där ute på vägarna, i vattnet eller i öknen 🙂

3 thoughts on “När du är på topp .. men får smaka asfalt!

  1. Fy tusan så tungt! Bra skrivet inlägg. Jag känner verkligen med dig och det är inspirerande att följa dig. Det måste varit väldigt tufft att behöva bryta när du tränat så hårt och länge. Och när inledningen dessutom gått så himla bra. Men du är envis och stark som få. Jag vet att du kommer tillbaka, det gäller bara att aldrig, aldrig ge upp. Heja dig!

    Gilla

  2. Jag får känslan att du redan gått vidare. Din förmåga att analysera situationer och att förstå dem är i dessa stunder en styrka. Kram på dig gode man!

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s