Rom Halvmaraton | Där satt den!

Vårens löparresa med Viggan Runners begav sig till Rom i år. En fantastisk stad som jag besökt tidigare men glömt hur cool den är med kultur, historia och fantastiska byggnader. Efter att vi landat så hoppade vi in i en taxi som tog oss till vårt hotell. Novotel låg på gångavstånd till starten men en liten bit utanför hjärtat av Rom. Eftersom både tunnelbana och taxi var smidiga transportsätt, kunde vi enkelt ta oss in för att uppleva staden, restaurangerna och en del shopping innan dagen för loppet. Trots att jag intalat mig att äta lätt var det tyvärr omöjligt när det erbjöds fantastisk mat i nästan varje restaurang .. och sen hade vi ju Gelato! Den italienska glassen – yes, det slank ner en del sånt också.

Men denna gång var halvmaraton på agendan och jag var laddad. Jag har sedan årsskiftet tränat väldigt disciplinerat och lagt mycket fokus på löpningen. En disciplin som jag kämpat med under lång tid. Har aldrig riktigt fått till det och inte känt någon utveckling. Men efter att läst på, tränat styrka och löpteknik under vintern så har jag succesivt utvecklats till det bättre, speciellt när det gäller teknik och uthållighet. Två andra viktiga faktorer som jag ändrat på är mat och sömn. Efter att ha träffat nutrition coachen Emma Lindblom så har jag ändrat lite när det gäller näring (äter mer kolhydrater, anpassat efter hur jag tränar) och sömn (sover 1-2 timmar mer per natt). Dessa två komponenter har givit mig avsevärd bättre uthållighet. Jag har löptränat betydligt mer än tidigare samt att jag lagt in mer distans intervaller. Som sagt; jag var laddad och årets första lopp skulle bli ett kvitto på vinterns investering.

Rom Ostia Halvmaraton | 12 Mars 2017

Tillsammans med cirka 12 000 löpare går starten från Palalottomatica, genom Rom Eur. Efter ett par svängar så har man den fantastiska ♥ motorvägen Cristoforo Colombo (17.2 km) hela vägen ned mot kusten och stranden i Ostia där mållinjen hägrade. En mållinje jag aldrig kommer glömma (läs slutet).

Efter att ha valsat runt den exakta adressen där vi skulle hämta ut startkit på lördagen, insupit den italienska logistiken och allt det ologiska i att behöva köa mellan olika stationer så fick jag tillslut mitt chip och mitt startnummer. Till och med italienarna själva skakade på huvudet kring logistiken men det är nu ett minne blott.

Efter en lång dag av kultur och en hel del mat så var det dags att vila benen och hoppa i säng. Känslan av att det bara gått 5 minuter mellan att jag somnade och att klockan ringde visade sig vara den traditionella nervositeten som gjorde sig påmind. Kroppen bubblade, smärtor från ingenstans ömmade och den symptomatiska känslan: skit! jag är förkyld .. fanns även där. Mina kläder, startnummer, gel och allt annat inför loppet var prydligt förberett. Ner till frukost, i med snabba kolhydratet och sedan iväg.

IMG_4649

Efter bara tio minuters promenad så var vi på plats och nu kunde jag känna att det var skarpt läge. Älskar verkligen den där känslan som kommer krypande när man ser alla atleter, hälsar på folk man inte känner och spänningen som finns i luften. Sedvanligt kände jag efter ungefär varannan minut om jag behövde besöka toalett. Efter ett kort besök i en buske så stod vi sedan nästan längst fram i startfållan. Uppvärmning bestod av några konstiga gymnastiska övningar. Jag tänkte: Shit vad jag är förberedd, känner mig stark och kan den där speakern hålla käften. I 45 minuter utan uppehåll skrek han på italienska. När vi frågade en italienare om vi missat något viktigt försäkrade han oss att det gjorde vi verkligen inte.

Pang starten gick och det var trångt, men jag lyckades tråckla mig fram utan att tappa fart. Min plan var att ligga på 4:40 min/km och känna efter. Det gick bra. Min första km tog jag på 4:34 och min andra 4.10. Jag kände att här kan jag nog ligga, runt 4:20, men det var för tidigt att bedöma. Banan skulle vara ganska böljande och jag vågade inte hoppas för mycket på att det skulle gå fort. Trots en trång start hade jag ändå farten med mig och efterföljande 3-5 km låg jag på en fart runt 4:25.

Efter 5 km så ändrade jag taktik något. Jag var oförskämt pigg och beslutade om två saker:

  1. Från att först bestämt mig att stanna vid endast en vätskekontroll skulle jag stanna vid alla tre. Det var varmt och skulle jag kunna hålla farten så behöver jag kort återhämtning (gå/dricka).
  2. Ändra från att snitta 4:40 till att snitta 4.30. Ett stort mentalt steg för mig då jag aldrig sprungit så fort under en halvmara.

id_17232944.jpg

Efter 7 km började jag planera inför den riktigt tuffa stigningen. Den skulle dyka upp efter 9.5 km. Ökade farten och sprang sjunde och åttonde km på 4.15. Jag ville ha tillgodo. Där kom den, stigningen … Jag upplevde den som två stycken Västerbron utan den riktigt tuffa stigningen i början av bron. Jag drog ner på farten och tog den 1,5 km långa stigningen på cirka 5:30. Jag hade till godo och jag var fortfarande pigg. Nu var det halva loppet kvar. Jag visste dock att nu var det mer eller mindre plant.

Efter 13 km kände jag att personbästa var nog inom räckhåll. Hade snittat 13 km på 4:32 och nu skulle allt fokus vara på fyra saker:

  1. Löpsteget | Sätt inte i hälen utan landa rätt, rulla benen och kicka lätt.
  2. Höften | Tryck fram höften och känn hur farten följer med.
  3. Huvudet | Kom ihåg vad Brümmer sagt; Upp med stolt huvud, fram med bröstet och in med hakan.
  4. Armarna | Skicka energin i rätt riktning och vinkla dem som om du kunde hålla en penna i armvecket.

Påminde mig efter varje kilometer … och varje gång jag justerade kom en liten fartökning. Känslan var underbar. De där trötta benen som jag bara väntade på att de skulle infinna sig – uteblev. Jag bestämde mig att inte fokusera på tiden utan tryckte fram puls angivelsen på min Garmin Fenix. Nu gällde det att inte få mjölksyra och jag visste exakt vart jag kunde ligga efter mina löptester på Aktivitus.

Nu var det inte långt kvar och eftersom jag bara hade puls på displayen så hade jag inte riktigt koll på distansen. Efter en liten stigning i slutet av loppet så hörde jag musiken från målområdet. Jag blev så djävla glad. Här har vi personbästa på G! Efter krönet såg jag målområdet och den stora uppblåsta målfållan var i mitt synfält. Shit, nu trycker vi på, det är mindre än en kilometer kvar tänkte jag. Knäppte över till tempo på klockan och tryckte på. Som en gasell for jag fram. Klockan visade 3:35 i fart och nu var det snart medalj, glass och dryck. Ökade ännu lite mer – kommer ihåg det som igår. 3:20 i fart. Svänger höger … Nej, Nej, Nej!! Det är en bra bit kvar. Tittade på klockan och distansen – som visade att jag hade 800 meter kvar! Gick på rött och drog ner på farten. Jag skrattade för mig själv och tog sista kilometern på 4:14. I mål! Äntligen i mål. Stapplade fram, high-five:ade med andra och var så djävla glad! 1:35:07h och 4:30 min/km i snitt. Officiell tid: 1:35:07h. Exakt som klockan. Det har aldrig hänt tidigare.

IMG_4607

Medalj och glass i näven och känslan var fantastiskt. Inte bara att jag tog ett nytt PB. Jag var fortfarande pigg, stark och glad. Minns att jag till och med sprang i trapporna när vi tog oss till tunnelbanan. Bara för att visa alla andra: här kommer killen som inte är trött!

2 thoughts on “Rom Halvmaraton | Där satt den!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s