TCS New York Marathon

Att sitta på flyget till New York är alltid laddat med glädje och spänning, men att sitta på flyget till New York med vetskapen om att jag ska springa TCS New York Marathon var något alldeles extra. Jag har berättat om perioden inför loppet i mitt blogginlägg Three Days Till the Five Boroughs. och detta inlägg handlar om själva loppet.

TCS NYC Marathon räknas som världens största marathon med över 50 000 deltagare. Det första loppet genomfördes 1970 i Central Park med endast 127 löpare, varav 55 kom i mål. Löpning tar deltagaren genom New Yorks fem stadsdelar: Staten Island, Brooklyn, Queens, Bronx och Manhattan. Målet ligger i Central Park.

Jag har aldrig svårt att sova på flygplan, inte denna gång heller. Nog hade jag en hel del tankar på loppet och hur de skulle gå men jag somnade in ganska snabbt och sov mig genom resan ganska bra. Att sova bra och mer än 5-6 timmar har blivit en grej för mig sedan jag träffade nutritionscoachen Emma Lindblom. Hon kommer nog bli glad att jag sover bättre än innan jag träffade henne.

Vi var ett stort gäng (Viggan Runners med respektive och mina två döttrar) som tillsammans hyrt ett Townhouse på 452 West 24th Street. Perfekt läge med tanke på nummerlappshämtning och mässan dagarna innan loppet. Vår kapten och coach Martin Sjöberg har alltid koll på detaljerna och det är en stor förmån och glädje att få hänga med på dessa löparresor, där detaljerna är avgörande för perfektionisten.

Min största oro var att behöva vandra upp och ned för gatorna i NYC och trötta ut benen dagarna innan loppet. Men min familj var väl medvetna om vad som skulle genomföras och tillsammans hittade vi en bra balans – även om det blev en hel del steg. Min Garmin Fenix uppdaterade mig om alla steg jag tog och uppföljningen var minutiös, – ska vi dit? – jag kan inte gå så lång! – vi tar taxi! – vi tar tunnelbanan osv …

nyc-bild

Lunch träff med CdLS teamet. Läs mer om CdLS i min tidigare blogg Three Days Till the Five Boroughs.

Run day

Gick och la mig klockan 21.00 och sov fram till 04.00 (30 minuter tidigare än plan). Jag gick ut på vår terrass och drog ett par djupa andetag, tittade ut över staden och tog in atmosfären; sirener som ljöd långt bort i fjärran, mörka siluetter av höghus och de gula taxibilarna nere på gatan – en ren energikick! Tog mig tillbaka in i värmen och verkligheten, pigg och full med förväntan.

Kvällen innan hade jag vid minst fem tillfällen gått igenom att utrustning; gels, klocka, pulsband, kläder mm fanns på plats. Konstigt det där att ha ett maniskt beteende kring prylarna som ska med till loppet. Gjorde en ny check och allt låg kvar, skulle de inte ligga kvar? Fort ner till köket där jag möttes av en grötkokande Thomas Silbersky som delade broderligt med sig. Thomas och jag skulle ta buss till starten och de övriga tog båten. Jag hade en båtbiljett men med en senare avgångstid. Planen var att jag skulle planka ombord på en buss med svenskar.

nyc-marathon-004

Glada holländare

Efter en kort vandring från vårt boende till sjunde avenyn fanns det bussar precis utanför varje hotell. Vi tänkte att det är väl bara att hoppa ombord. Le, se glad ut och med bestämda steg var det bara att kliva ombord. Trodde vi ja, naturligtvis blev vi stoppade. Denna buss var bara för fransmän blev vi informerade om. Vi fortsatte längre ned på gatan och gjorde ett nytt försök. Denna gång kom vi ombord. Övriga på bussen var holländare och strategin blev att vi pratar ingenting, går långt bak i bussen och ”sover”. Puh! Äntligen rullade den och vi var på väg.

Starten

Planeringen kring logistik och allt annat runt detta lopp måste vara enormt och allt rullade på väldigt bra. Snacka om bra organisation. När vi väl klev av bussen fick vi köa med tusentals andra löpare för att sedan passera säkerhetskontrollen. Poliser, volontärer, vakter och många andra gav högsta service och leendet fanns där hela tiden. Det var bara de mest beväpnade poliserna som hade lite mindre leende – men det kändes tryggt att de fanns på plats.

Väl inne var det bara att söka upp de övriga kompisarna och sedan hänga fram till start. Området med alla löpare var gigantiskt och stämningen var på topp. Jag kände mig oerhört pigg, glad och inte det minsta nervös. Raka motsatsen mot hur jag brukar känna – trött, seg och nervös.

Vi hade extra kläder som sedan skulle kastas längs med starten. Alla kläderna går till hemlösa vilket kändes som ett väldigt bra initiativ. Med tanke på hur mycket kläder ändå alla bar måste detta ge en hel del till de behövande. Jag hade köpt en overall på Jula och under hade jag en extra tröja. Denna dag lyste solen och väderförhållandena var perfekta.

img_3792

Startskottet

När 45 minuter återstod fick vi gå in i fållan (wave) där maratonnervositeten var ännu mer påtaglig bland alla löpare. Två toabesök, av med överdragskläderna, nationalsången och sen pang! Nu kör vi!

Starten på Verrazano-Narrows bron över inloppet till New York, med Manhattan bländande i ansiktet, var en otrolig upplevelse. Första milen genom Brooklyn gick ganska fort men ändå enligt plan. Så gott som varje meter var kantad av människor som dansade, gapade, sjöng, visslade och viftade med plakat med uppmuntrande budskap på. Jag var löparhög för första gången!

Jag hade bestämt mig att varje stadsdel skulle vara delmål och halvmaran skulle bli som en avstämning för hur kroppen kändes – syftet var att ha bra fokus och blicka framåt hela tiden. Jag hade sedan tidigare lagt bort pressen att fokusera på tiden. GPS kunde jag inte riktigt lita på utan jag hade min uppföljning på mitt ”time band miles 3.45h”. Det gick jättebra.

Tuffaste distansen var bron mellan Queens och Manhattan, vid 15-16 miles. Här fanns ingen hejande publik och bron verkade aldrig ta slut. Jag längtade in i suset bland publik och musik igen och efter supporten från välgörenhetsorganisationen CdLS jag visste skulle stå på högra sidan efter 17 miles. De hade ett paraply formad som en grön groda – gick inte att missa.

När jag arbetade genom Bronx och Harlem ändrades fokus, tröttheten slog in. Kom som en smäll på käften. Nu blev det att avverka kilometer efter kilometer, tugga bananer, gel och vatten. När det var cirka nio kilometer kvar kände jag en smärta i magen (sockermage på grund av för mycket gel). Stannade upp, skällde på mig själv eftersom jag vet att jag inte kan trycka i mig gel sådär. Gick en minut, andades in genom näsan ut genom munnen. Benen blev som stockar men jag var pigg i huvudet – ovanligt för mig. Det var bara att fortsätta, jag ska klara detta.

Femte avenyn – uppförsbacke och nedförsbacke. Bara bita ihop, farten gick ned avsevärt men jag var glad. In i Central Park och det kändes att nu är det nära – men som coach Martin sagt tidigare, – det är långt kvar när du kommer in i parken! Kämpa på! Familj och vänner hejade med flaggor och jag fick energi i benen men den försvann ganska fort. Snart framme. Två kilometer kvar! Ut ur parken – en kilometer kvar. In i parken igen. Fan tar det aldrig slut tänkte jag. Dags att spurta, som jag brukar göra, som en vinnare. 500 meter kvar. Just det, jag ska ju filma målgången. Fram med GoPron och började fippla med knapparna. Över mållinjen, mål, mål! Hög, glad, trött men jag gjorde det. Inte på tid men som en fantastisk upplevelse. Fan, tryckte på fel knapp och jag hade bara lyckats få en suddig bild över mållinjen. Hmm…

DCIM100GOPROG0030973.

Känslan i kroppen efter att ha kommit i mål var obeskrivlig, kroppen ville krokna men hjärnan gick på högvarv av glädje och energi.

En mycket stolt och glad finisher av TCS New York Marathon 2016.

medalj

 

 

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s